onsdag 23 februari 2011

Ute på djupt vatten...

Tack vare en pysselkompis värmande ord (tack Paula - jag tar gärna en fika med dig), tror jag att jag fått klarhet i saker och ting. Jag har börjat noja kring mat, motion och viktminskning på ett ohälsosamt sätt och jag känner igen det här beteendet från tidigare. Det här nojandet tror jag kan vara skadligt för mig i längden. Det är nog därför jag gett upp vid tidigare tillfällen, helt enkelt för att jag inte orkar bära på detta ok.

Gårdagen var en helvetisk dag och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till. Jag tror att jag är fast i en väldigt jobbig spiral, som triggas av allt detta kontrollerande, all denna kunskapsinhämtning och -bäring.
Hur skall jag kunna finna en hanterbar väg - utan att falla tillbaka i överätande av pizza, hamburgare och sötsaker? Jag tror mig inte kunna lyckas med det - om jag inte säger NEJ till det helt och hållet och det är väldigt jobbigt att leva som ett STORT NEJ för resten av livet. För har jag väl fått smak på't, så tror jag nog att det är lätt att släppa alla spärrar. (sen är det ju det att min kropp inte reagerar så väl på den typen av mat... jag tänker mest på flatulensen som faktiskt avtagit till stora delar när jag inte ätit vitt mjöl-baserade maträtter)

Jag tror att det är så här alkoholister känner sig... Kanske har jag abstinens... Jag vet inte.

  • Men vad är det för mekanismer som sätts igång?
  • Måste jag söka hjälp utifrån?
  • Räcker det med en dietist eller skall det vara en personlig tränare eller något helt annat som gäller?

Jag tror nog att jag behöver stöd i denna process. För det verkar inte räcka med bara viljestyrka. Inte för mig som är jag-svag. Det känns som om jag dränerar mig själv och tappar orken för att fungera.

Jag kan teoretisera, analysera och verka hur rationell och förnuftig som helst - det är ju ett sätt att kompensera de praktiska misslyckandena, men att verkligen klara av det, utan att tvivla på sig själv hela tiden... Ja, det är nog där eldprovet sitter.

Igår blev jag påmind om att det tar åtta veckor att ändra på en vana. Igår passerade jag sexveckors-strecket. Det är ju alltid något att vara glad över!

Och det är ju inte det att jag vill äta godis och annat onyttigt, det är bara det att tankarna på att göra det är aktiva, precis hela tiden.
Hur skall jag lyckas omprogrammera mig?

Jag tycker att det är rätt så märkligt hur jag låtit detta börja rusa för mig... Min tanke var ju att börja äta sundare och börja promenera... Och så låter jag det bli så här övermäktigt...
Varje kväll - nästan i alla fall - känner jag att jag verkligen vill ut och promenera på morgonen....  Men när morgonen kommer - så känner jag att jag inte riktigt hinner med det... För det är ju som så att jag har mitt uppdrag hos t ex TGF... Och det måste ju bara göras... Dygnet har bara x antal timmar, och sen vet jag ju med mig att jag inte kommer att ha så mycket tid den här veckan.

 
I och med att jag skriver detta, så inser jag att jag lever obalanserat. Det är för mycket plikt och för lite egentid. Och då menar jag riktig egentid - som inte omfattar datorn! 

Jag har känt av den här olustiga överstressen ända sedan jag tackat ja till att göra 7 st extrakort till TGF - med underbara stämplar som komma skall. Jag tror att det var där jag började stressa upp mig. Jag känner att jag inte hinner med mig själv, för allt måste ju planeras och bloggas om... Dessutom måste jag göra det på andras villkor - enligt specifika kriterier - och enligt ett visst schema... Jag tror att det var där jag förlorade mitt fokus...

Och det lustiga är att när jag tappar fokus, så vill jag skapa ordning. Jag tror att det är därför jag möblerat om så många gånger i mitt liv, helt enkelt för att få en omstart... Nu senast med de genomskinliga småhurtsarna. Jag säger inte att det är fel med ordning - men jag tror att jag på ett omedvetet plan sorterar där jag har förmåga att göra det - utan att verkligen komma till pudelns kärna...
  
Och när stressen har som störst grepp om mig, blir jag orolig. Eftersom jag inte vill bli betraktad som en svikare - så överkompenserar jag genom att jobba hårdare än någonsin. Jag tror att jag försöker jobba till mig en skottsäker väst - för jag har jättesvårt att hantera kritik. Det i sin tur gör att jag får svårt att sova på nätterna - verkligen sova. Det blir mest att hjärnan aldrig slappnar av - utan försöker bearbeta alla tumultartade känslor. Det känns som om jag är vaken hela natten, och på det sättet känns också natten extremt lång. När jag väl "klarat mig förbi hindren", brukar det ge med sig.

 
Jag tror att jag måste börja klura lite på hur jag kan tvätta bort parollen "plikten framför allt" och göra den till "Sari framför allt". Istället för att vara plikttrogen, vill jag lära mig att bli jag-trogen!!!

Det gäller bara hitta en väg som möjliggör detta...
 

9 kommentarer:

madeleine sa...

heja! vilken insikt du har... bara det måste trots allt hjälpa. ordning skapar kaos skapar ordning... stå ut, det är värt det. kram!

LenA sa...

Att ha kommit fram till om hur man fungerar i olika situationer är ett stort steg när man vill förändra......Håll ut Saari, du fixar det här!
Kram Lena

Anna sa...

Det där med den gyllene medelvägen är alltid svårt. Jag har i flera år tampats med dåliga kost- och motionsvanor som delvis räddats upp av min sambos GBP-operation. Nu kan vi inte äta på samma dåliga sätt som när den djupaste svackan var. Det bara går inte. Men det är ju en extrem lösning som inte är att bara ta till. Det kanske skulle hjälpa dig att ha en PT eller en annan form av stöd-/pepp-person som kan hjälpa och muntra upp dig när du kommer in i en sån där svacka. Håll ut, Sari! Du fixar det!

Anonym sa...

åh, Sari! Vad jag känner igen mig i mycket vad skriver! Man har stora planer vad och hur man ska göra på kvällen och sen på morgonen så hittar man andra saker och skjuter allt framför sig! Men du har kommit långt så GO GIRL!!!!//////Kram!

Sussie sa...

"Sari framför allt" låter som en toppen affirmation!
Jag tycker att du har en bra förmåga till självkännedom och insikt och det är en perfekt grund för att kunna förändra saker på ett positivt sätt. Och du, när jag gick ner många kilon för något år sen slank det ofta ner en hamburgare efter simningen, hamburgerhaket låg precis utanför, men jag gick ner iallafall! Så lite fusk gör faktiskt inte ett dugg. Däremot att börja äta för lite gör mer skada än nytta.
Hejar på dig! PEPP PEPP och massor av perkele!

Sussie sa...

Kom just på att du kanske skulle ha en motionscykel eller ett gåband hemma, så kan du passa på att motionera medan du kollar på tv, läser morgontidningen en bok eller något. Då behöver du inte stressa iväg någonstans!
En liten idé bara! Ha en bra dag!

eva sa...

Å jag har börjat på en kommentar i flera dagar nu men jag vet inte vad jag skall skriva. Brukar läsa din blogg och du delar ju med dig av så mycket så jag vill sända dig en massa uppmuntran och kärlek <3.

Caroline sa...

Har du funderat på att gå till en KBT-Terapeft. Det kan vara ett jättebra stöd i såna här situationer. Du kan få hjälp med att få verktyg att hantera nojja, stress och självkänsla med.

Jag har fått hjälp i samband med att jag gick i väggen och det går att tillämpa på det mesta. Det bästa är att det är ganska enkelt att göra dessutom. Lycka till Sari! Du klarar det!

AnnikaS sa...

Det är inte lätt att förändra sina beteenden på lång sikt, jag tycker du är oerhört bra som kämpar på!

Jag tror att du måste hitta "enkla vägar" som gör att du håller i, ett gåband eller en motioncykel du kan använda hemma kanske inte är fel?! När det gäller maten så tror jag att du får hitta vad som är ok att "fuska" med, hitta medelvägen, för det är inte lätt att hela tiden vara "duktig"!

Kämpa på, jag hejjar på dig!

Det där med sömnen låter inget bra, då är det som bäddat för att det blir problematiskt och suget kommer smygande. Det är viktigt att sova ordentligt! Själv har jag fått bukt med mina sömnsvårigheter genom att ligga på min spikmatta mellan 30 och 60 minuter varje kväll när det är dags att sova, då kommer jag ner i varv ordentligt.

kram Annika

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en kommentar :-).
Thanx 4 leaving a comment :-).