Insikt om existentiell tungsinthet

Jag har känt mig lite tungsint (finsk helt enkelt... ha ha haaa) de senaste dagarna utan att riktigt förstå varför. Jag har inte velat jaga efter information om den bästa och den mest rätta kosten (jag har dock hittat en skinka med högst ett e-nummer. Brödernas fina (handgjorda delikatesser - med max ett E-nummer) är namnet du skall hålla utkik efter om du vill hitta lite renare matvaror inom kött och chark).
Jag har heller inte känt behovet av att vara extremnyttig, utan har börjat tänka att jag måste hitta en nivå som jag orkar hålla på sikt. Sunt i och för sig...

Jag har känt mig illamående och inte velat vare sig promenera, dansa eller gå till något gym. Den här tungsintheten har gjort att velat trösta mig med sötsaker, helt enkelt för att jag inte vetat hur jag skall hantera situationen (som jag har skrivit tidigare, har jag inte brutit min kedja - men lusten att trösta sig har funnits där). Det är mitt mönster från förr. Att äta sig glad.

När min f d lärare Marie (gulle dig) frågade mig om hur det går i livet, på nya jobbet med mera, så klickade det till. Jag känner mig orolig på ett existentiellt plan. Tack vare frågan fick jag kontakt med min ångest, som bottnar i att jag känner att det finns ett orosmoment med att tacka nej till en fast tjänst inom kommunen för att arbeta med det hjärtat vill. Eftersom man aldrig vet när nästa lågkonjunktur kommer, kan det vara lurigt att säga nej till tryggheten. Kanske får jag sparken ett tu tre. Och vad skall jag då hitta på? Och hur kommer jag att må då - om jag inte har ett jobb att gå till?..

I samma andetag inser jag dock att jag omöjligen kan arbeta med det jag gjorde innan, för då bränner jag ut mig både psykiskt och fysiskt. Jag fungerar helt enkelt inte och jag vill inte vara ett överkompenserande kolli som springer runt i en rått-snurra för att jag känner att jag inget duger till på en arbetsplats som är helt fel för mig. Jag är rädd att om jag inte kan gå tillbaka till mitt gamla jobb, så kommer jag att erbjudas något (för mig) mycket sämre - t e x hemtjänstarbete eller något liknande (jag beundrar givetvis dem som älskar sitt jobb som vårdare av något slag). Jag är ju mer av en kontorsråtta än en "vårda gamla och sjuka"-person, och jag måste bara få säga att jag trivs oförskämt bra med jobbet som butiksbiträde, där jag får beställa in nya spännande pysselsaker, packa upp dem och möta kunderna och prata om de underbara varorna!

Nu när jag passerat de fyrtio, försöker jag tänka lite förnuftigare. Jag tänker lite på framtiden, pensionen o s v, och vad ens inkomst har för betydelse för den. Redan med en hyfsad lön, är det svårt att få till en bra pension. Men vad säger jag? Bra pension? Nej. Jag menar givetvis en "klara sig med nöd och näppe"-pension. Men med en lägre - fast - lön (år efter år) - är det nästan omöjligt att kunna överleva på gamla dar. Hur skall jag kunna hänga med i ökningen av alla kostnader (hyra, el m m - om inte lönen ökar...???) Vad skall det bli av mig när jag är 65 eller kanske t o m 75?
Sen å andra sidan, så vet jag ju inget om framtiden. Kanske har jag fått andra idéer som jag vill förverkliga om fem, tio eller femton år. Ett annat alternativ - även om det inte är ett trevligt sådant - är att jag kanske är död vid det laget när jag kan gå i pension :-(.

Skall jag lita på magkänslan och göra det som känns rätt för tillfället eller skall jag välja att må asdåligt? Det senare känns ju inte som ett alternativ, tycker jag - men sen är givetvis frågan om det enbart står mellan dessa poler...

Som det känns nu, har jag inte god KASAM (känsla av sammanhang). Jag får klura vidare på hur jag skall få det. Vad  jag har hört, så blir den i alla fall inte sämre av en promenad :-), men det känns som om jag fått 50 st tunga bromsklossar som tynger ned mig och hindrar mig att lyfta från kontorsstolen, hur fint än vädret är...

Jag har tappat lite av mitt fokus. Men jag är i alla fall glad att jag inte återgick till mina gamla dåliga vanor.
Jag är glad för att jag fångade tag i den gnagande oron, för det gör att jag kan ta kontrollen över den.
Tack Marie!

Jag tänker inte ge upp.
Inte nu.
Inte sen.

Nu tänker jag anamma en slogan från finsk ölreklam (KOFF).

"Brewed with Perkele".
Det är jag det!

Och när jag såg den här serien med finsk (well... kanske lite esländsk oxå) ölreklam - så började jag att skratta. Så även om min KASAM är låg, har jag inte tappat mitt sinne för humor. Och det är ju verkligen en bra sak!

För skratt befriar. Skratta du med!

Och så lite bastu på det!

Och här har vi något om den finska sisun... Håhhååjajaa... Åååh, jag kissar nästan ned mig!!!!

Om ni vill få en visuell bild av mig när jag skall baxa mig själv upp för en brant backe, så kan det nog låta likt detta... :-).