Ho Hoo och tack, Ingrid!!!

Tack Ingrid, för den otroligt fina gesten att tänka på mig när jag kämpar och dessutom skicka mig en påminnelseuggla för att orka kämpa vidare :-).!!!
Att du skickar ett kort till lilla (lilla - hah - ironi på högsta nivå... :-)...) mig... Och dessutom en UGGLA i form av ett halsband. Ett underbart halsband!

Ho Hoo.
Snacka om att jag blev glad :-). Den åkte runt halsen på en gång, och jag lovar, den skall sitta där varje dag som en påminnelse om att jag inte skall tappa tron på mig själv!!!

Det kunde inte kommit vid ett bättre tillfälle, för nu känner jag mig verkligen under isen. Det känns som om jag skall ge upp och återgå till mina gamla vanor att möla i mig godis, choklad, bullar, kakor och glass... i stora lass. I alltför stora lass :-(.

All denna duktighets-hets med information om olika dieter och träning här och där har dränerat mig, och det är väl just det här jag var rädd för att möta i början av mitt nya sunda liv. Jag intalar mig givetvis att jag skall fortsätta på den hälsosamma vägen, för nu har man ju verkligen slagit på stora trumman genom att blogga om det var och varannan dag... Nu är det ju så lagom pinsamt att skita i det...

Så på det förnuftsmässiga planet kämpar jag - på ett sätt... för i nästa stund sitter ngn annan på den andra axeln och mal på om att äta något delikat samtidigt som den försöker övertyga mig om att jag inte gör något rätt...

Så här kan det ju bara inte fortsätta. Jag måste ta till något annat. Jag antar att träning är en sådan sak. Jag måste dock komma överens med mig själv om att välja den rätta och den hanterbara vägen. För jag tror inte att jag kan köra på så här mycket längre till, på bara ren viljestyrka...