Börjar tappa lusten...

Nu så här en månad in på mitt nya sätt att leva, hade jag hoppats på att få känna någon slags förbättring eller förändring i kroppen. Men icke då! Magen petar ut precis lika mycket som förut. Låren är lika bastanta som förr. Och överarmarna skall vi kanske inte ens prata om.
Kanske gör jag inte tillräckligt...???

Nåja. Kanske finns det ändå något att gläjdas åt.
Jag tycker mig se att mina "blodbristningar" eller vad jag skall kalla dem på smalbenen - som sett otäckt röd-violetta ut i flera flera år - börjar blekna något. Det ser ut som om någon sparkat mig på smalbenen - och det rejält! Och det har sett likadant ut - sommar som vinter.
Kanske är det det för myckna sockret och mjölet som sett till att få utlopp på benen. Det har ju inte gjort ont eller så, utan mest varit lite pinsamt att gå med piratbyxor på somrarna. Jag har försökt att smörja in mig med olika krämer, men utan bra resultat. Och skall sanningen fram, så har jag väl aldrig varit bra på att hålla fast vid smöra benen-rutiner. Jag glömmer av det efter ett tag. Sen har jag en aversion också emot att hålla på att smörja in krämer för att hålla något borta. Helst vill jag ju att kroppen skall bli "inflammationsfri", för hela det här får mig att tänka på att det är någon slags inflammation i kroppen som får den att reagera som den gör.
Och eftersom jag älskar att gå i piratbyxlånga byxor, skall jag fortsätta på min hälsokostväg - för uppenbarligen verkar den ge resultat.

Jag har också lagt märke till att en fettkuleliknande prick på ögonlocket minskat i storlek. Hurra! Jag som försökt med allt utom nål för att peta eller riva bort den. Eftersom det kan vara lurigt med ögat, har jag låtit bli.
Ja, ni hör ju själva.


Igår hade jag en deppig dag och kände att skall det vara så här svårt att gå ned i vikt genom att ändra sina kostvanor, så kan det ju faktiskt lika gärna kvitta. Godissuget finns kvar i hjärnan, men inte särskilt mycket i kroppen. Jag måste nog omprogrammeras på något sätt...
Det finns säkert saker jag kan göra för att förbättra oddsen, men som sagt, jag börjar tappa lusten lite grand.
Men som sagt. Det är väl tur att jag hittade fördelen med smalbenen - för annars kunde det varit klippt.

Well.
Kanske inte riktigt.

Jag har ju stakat ut en ny väg att gå på - för evigt - och jag tänker inte ge upp så här lätt. Men visst misströstar jag, när jag hör folk som går på dieter och så vidare - och att de går ned i vikt, medan jag själv stampar på samma ställe. Well, stampar kanske är fel uttryck. Sitter. Ja, för jag har ju faktiskt inte börjat röra mig nämnvärt.

Jag vet inte varför jag inte varje dag kan anamma Nikes slogan "Just do it"...

Efter dagens reflektion, tror jag nog att jag skall läsa lite mer i Sannas bok - om den självläkande människan och hennes recept. Det ligger nog en hel del i det där tänket. Viss typ av mat får nog oss att må dåligt, utan att vi ens är medvetna om det. Det får bli mer av den inflammationsfria dieten. Helt klart!
Så klart!